tandernapatork

Jag har ju öppet och inte särkilt oblygt ständigt påpekat att jag ogillar ungar.
Skrikande, spyende, dreglande, gnällande, runtspringande, dumma.
Kanske detta har något med att ja fortfarande får en ogehaglig känsla i maggropen när jag tänker på hur jag var när jag var liten.
Men denna lilla människa växer för mig hela tiden... jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att säga att jag faktiskt tycker om henne.
När denna lilla lintott springer omkring med världens leende i hela ansiktet (som inkluderar en glugg mellan framtänderna liknande min), kramar mig helt spontant och frivilligt och lär sig att säga mitt namn snabbare än alla andras (kanske har något med att mitt namn endast är ett litet steg ifrån "mamma", men endå) så sväller min tillgivenhet för tösabarnet.
Men tro för guds skull nu inte att ja skall tycka om andra ungar för det.