tandernapatork

Jag har ju öppet och inte särkilt oblygt ständigt påpekat att jag ogillar ungar.
Skrikande, spyende, dreglande, gnällande, runtspringande, dumma.
Kanske detta har något med att ja fortfarande får en ogehaglig känsla i maggropen när jag tänker på hur jag var när jag var liten.
Men denna lilla människa växer för mig hela tiden... jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att säga att jag faktiskt tycker om henne.
När denna lilla lintott springer omkring med världens leende i hela ansiktet (som inkluderar en glugg mellan framtänderna liknande min), kramar mig helt spontant och frivilligt och lär sig att säga mitt namn snabbare än alla andras (kanske har något med att mitt namn endast är ett litet steg ifrån "mamma", men endå) så sväller min tillgivenhet för tösabarnet.
Men tro för guds skull nu inte att ja skall tycka om andra ungar för det.

Kanske börjar bli lite freaky, min grej för att ta kort på mitt näsblödande, men ja tycker fortfarande om det, lite äckliga och närgågna bilder...

Det är på kvällen, natten och söndagseftermiddagen
som din frånvaro blir påtaglig
Som min egen personliga bakfylla
sätter längtan in som värst dagen efter
Då man bara vill spy på sig själv när man inser att det alltid är du endå
När jag inte längre kan söka tröst i att betrakta andra människor
vars närhet jag skulle vilja söka
om jag hade modet
Då jag inte ser en annan möjlighet än den du gäckande håller precis utanför mitt räckhåll
När varenda avklädning känns ovan, ensam och varje timme av sömnlöshet fylls av gamla ögonblick från ditt rum
Känns inte världen längre så full av möjlighet

Hur jag älskar din tröstande röst
smeker
likt sommarbris
mitt förbittrade sinne
du överraskar mig med plötslig ömhet
något som får mig att vilja stanna
i blotta förvåningen

ett annat plan av självdestruktivitet
visar sig
när du inbjuder mig
att vara sårbar
så som jag inte får vara

Hon kommer ner med tåget imorgon bitti.

En mycket trevlig julavslutning med kära Schillerska, blir sugen på att ha ensemble, saknar Rävlandas elevval musik.

I lördags, när jag hade krängt på mig en röd sammetsklänning mamma hade köpt åt mig... den kändes... inte så mycket mig

En spellista, sermanpå

Testar smärtgränsen
undrar hur långt jag kommer gå
hur mycket jag kommer klara av

kastar mig blodig mot väggen
för att se om ja kände mer än förra gången
för att jag inte vet något annat

när det börjar kännas
när det blir verkligt
är jag inget mer än en sliten klisché
en slav under min egen svaghet

Jag har klippt mig, men det märks inte för den som inte är insatt i mitt hår

gårdagens bravader, synd att jag är mamma-mobbad och inte fick vara med längre

man blir väldigt mätt på sånt där, väldigt mätt